Det här är en sammanfattning av våra upplevelser under de nästan tre veckor som vi tillbringade på berget. Läs mer om förberedelserna och detaljer kring expeditionen genom att klicka på länkarna här ovanför.

Prolog. 3-6/12.

Vi lämnade Arlanda på kvällen den 3/12 efter att ha tagit avsked av föräldrar och flickvänner och avnjutit lite adventsfika. Ett knappt dygn senare landade vi i Santiago. Som kompensation för att en av våra ryggsäckar, fullproppad med klätterutrustning, inte kommit fram fick vi en necessär med engångsartiklar och ett par användbara papperstofflor samt ett löfte om att ryggsäcken skulle skickas till Mendoza.

En 7 timmar lång busstur tog oss till Mendoza och vi fick se en första skymt av Aconcaguaområdet längs vägen. Vi var något nervösa inför gränspassagen eftersom både Chile och Argentina har ganska strikta regler om att ingen mat får föras in i länderna. Efter att ha fått stå och frysa en stund vid gränsstationen på 2700 meters höjd hade det hela gått bra och vi kom fram till Mendoza med all mat fortfarande i vår ägo.

Vad som var tänkt att bli en dag i Mendoza kom till slut att bli tre. Den förlorade ryggsäcken fanns på flygplatsen efterföljande dag som utlovat, men när klättertillstånd och matinköp var avklarade visade det sig att de säckar vi skickat från Sverige två veckor tidigare var en och en halv vecka försenade och låg fortfarande i Santiago. Efter en del lättare brottning med den argentinska byråkratin och en hel del assistans av vår hotellägare och ställföreträdande pappa Danielm dök säckarna upp. Återstod att förklara för den bistre tulltjänstemannen att ca 30 kg vakuumförpackade, bruna, hårda kakor inslagna i silvertejpade plastpåsar, dvs våra fjällfjodlar, var helt i sin ordning att föra in i landet. Ett par timmars pappersexercis senare var dock säckarna våra och vi var klara för avfärd, all packning lastades in i en minibuss som rullade iväg mot Aconcagua på kvällen den 6/12.

Kapitel 1. Anmarschen, 7-12/12.

I Los Puquios, där vi övernattade för att nästa morgon ordna med mulåsnor och köpa bensin, fick vi ytterligare information om att vägen till Plaza Argentina, Polska glaciärens basläger, fortfarande inte var officiellt öppen. Vi blev helt enkelt avrådda från att välja den vägen och skulle istället gå till Plaza de Mulas och försöka nå glaciären via en travers, alternativt följa normalleden till toppen.

Första dagen bjöd på mulet väder och lätt hagel och snöfall. Det skulle senare visa sig vara en av de få dagar då vi inte hade klart väder. Vi gick upp till första lägret på anmarschen, Confluencia (3300 m ö h), på ett par timmars lätt vandring. Vi installerade oss i lägret och fick snart besök av den kände äventyraren och cyklisten Janne Corax som slog sig ner vid våra tält för en trevlig pratstund.
Dag 2 gjorde vi en acklimatiseringstur utan packning upp till ca 3900 meters höjd, på väg mot sydväggens basläger Plaza Francia. Sydväggen visade sitt mäktiga, 3000 meter höga, lodräta ansikte för oss och vi var rätt tacksamma att vi inte skulle klättra upp den vägen.

Efter andra natten i Confluencia skulle vi fortsätta mot baslägret. Robert hade vaknat med feber och smärtor i höft och knä. Efter ett par stapplande varv runt lägret bestämde han sig för att ändå försöka gå vidare för att följa acklimatiseringen. Det blev en mardrömsdag. Vi skulle avverka knappt 2 mil och 1000 höjdmeter, och det skulle inte finnas tillgång på färskvatten längs vägen. Vi gick till en början väldigt långsamt och det var stekande hett, så vattenbrist uppstod redan efter några timmar. Vi hade då kommit knappt halvvägs. Vi insåg att vi varken skulle hinna eller orka eller hinna hela vägen till Plaza de Mulas samma dag, så trots rådande förbud tvingades vi slå ett improviserat läger under bar himmel mitt i stenöknen. Under natten hade en närliggande bäck frusit högre upp och därmed ändrat lopp - vi låg och sov mitt i bäckfåran. Vi flyttade våra genomblöta sovsäckar och liggunderlag och uthärdade resten av natten. För att undgå att bli upptäckta och riskera böter på 100 dollar gjorde vi en alpinstart vid 6-tiden efter att ha delat på en kastrull gröt av smutsig penitentes-snö till frukost.

Några timmar senare nådde vi det efterlängtade baslägret som skulle bli vårt hem de närmaste två veckorna. Eftermiddagen och efterföljande dag var planerade vilodagar vilket vi utnyttjade så mycket vi bara kunde, för det mesta utsträckta på liggunderlagen i solen.

Det var nu Andreas fattade sitt beslut att inte fortsätta högre upp på berget. Han skulle lämna baslägret och gå ner samma dag som vi andra skulle påbörja acklimatiseringen mot högre höjder.

Kapitel 2. Acklimatisering, 13-19/12.

Vi gjorde först en dagstur upp till Camp Alaska (ca 5300 m ö h) där vi lämnade ett förråd med mat, bränsle och klätterutrustning innan vi återvände till baslägret.

Nästa dag lämnade vi baslägret för att tillbringa några nätter högre upp på berget. Första natten tillbringades i Camp Canada (ca 5000 m ö h) innan vi flyttade fram positionerna till Nido de Condores, 5350 m ö h. Utan att vi förflyttade oss särskilt många meter kom det att bli tre händelserika dagar där. Det ena av våra två kök hade slutat fungera tidigare, och nu började också det andra krångla rejält. Utan mat och möjlighet att smälta snö började läget kännas bistert. Vi började också känna av den höga höjden ordentligt. Vi hade tidigare haft lättare huvudvärk i omgångar men nu började det även bli tungt att andas, och det kändes tydligt hur krafterna rann ur oss. Vi kände att chanserna att nå toppen höll på att minska. Eftersom vi dessutom hade fått alldeles för bristfällig information om förhållandena på traversen till Polska glaciären fattade vi nu beslutet att göra toppförsöket på normalleden.

På kvällen samma dag som vi kom till Nido träffade vi Janne Corax och hans grupp igen, denna gång på väg ner från toppen. Eftersom deras expedition nu var i det närmaste avslutad var de vänliga nog att låna ut ett av sina kök till oss och räddade oss därmed ur vår kris.

Tredje dagen i Nido bestämde vi oss för att inte fortsätta acklimatiseringen högre upp denna gång, vårt behov av mat, vätska och vila var stort, så vi packade ihop glaciärutrustningen och allt annat som inte skulle behövas på toppattacken, lämnade kvar ett tält och mat för tre dagar och gick ner till baslägret för två dagars vila.

Det var som två dagar i paradiset. Vi frossade i all mat vi kom över och njöt av friheten att inte behöva gå en enda meter. Bland de maträtter som avnjöts kan nämnas friterad aubergine, schweizisk rösti, fruktpaj och friterade risbollar. Tack vare att vi fick en del överbliven mat från expeditioner som var på väg att lämna berget, ett inofficiellt återvinningssystem som uppstått på berget, kunde vi variera vår annars rätt så enformiga diet något.

Efter två dagar i Plaza de Mulas kände vi oss i bättre form än någonsin och vi började återfå tron på att vi skulle lyckas nå toppen.

Kapitel 3. Upplösningen, 20-24/12.

Vi gick direkt till Nido de Condores med lätt packning och mådde riktigt bra på kvällen. Nästa dag avancerade vi till Refugio Berlin, 5900 m ö h och till vår lättnad mådde vi bra även där trots att vi inte varit så högt upp på berget tidigare. Vi smälte snö till förbannelse på vårt enda kvarvarande kök och gick och la oss, spända av förväntan inför morgondagens toppförsök. De halvdana väderprognoser vi fått två dagar tidigare hade antytt en långsam försämring men vi hoppades att den lucka med stabilt väder som vi befann oss i skulle hålla i sig i ytterligare något dygn.

Vi vaknade av väckarklockans envisa pipande klockan 04.30. Utöver några kakor och en termos misosoppa till frukost ägnades morgontimmarna åt snösmältning. Strax efter klockan 7 gav vi oss iväg i hård vind och bitande kyla. Vi upptäckte snart att den kroppsvärme vi hade behövt aldrig kom eftersom vi rörde oss oerhört långsamt.

Våra redan från början snålt tilltagna vattenransoner frös snabbt, så vi fick klara oss på den liter var och en hade i termosen. När vi kom upp över ett krön där traversen över Gran Acarreo börjar slog oss vinden i ansiktet med full kraft. Det blev ett par plågsamma timmar innan vi nådde botten av Canaletan. När vi hade gått ett par hundra meter upp för denna ondskefulla ränna av rullgrus och lösa stenblock på upp till en meter i diameter började vi tvivla på om tiden skulle räcka till, vi gick fortfarande väldigt långsamt. Vi fortsatte vår strävan uppåt trots allt, väl medvetna om att vi skulle vara tvungna att vända senast klockan 16 för att hinna tillbaka till lägret innan skymningen.

Efter en kort paus lyckades vi på något sätt hitta nya krafter och tempot nästan fördubblades de följande timmarna. Den snö vi hade förväntat oss att få se de sista 300 meterna innan toppen visade sig vara en smal sträng som vi lätt kunde gå vid sidan av utan att behöva använda stegjärn. Strax innan klockan 15 började en argentinare som gått förbi oss en stund tidigare ropa till oss och gestikulera vilt, och vi förstod att han stod ett steg från toppen.

Några minuter senare, klockan 15.17, hade ett och ett halvt års drömmar besannats och vi kunde en efter en kliva upp på toppen. Efter en stunds kramande och glädjetjutande infann sig ett obeskrivligt lyckorus. När utsikten sträcker sig oändligt långt i alla väderstreck är det svårt att veta vart man ska titta. Våra två kameror smattrade oavbrutet i 20 minuter innan det började bli dags att lämna denna vackra plats.

Vid 19-tiden stapplade vi in i lägret igen, inte helt utmattade men en god bit på väg. Det pratades inte mycket den kvällen, efter några sparsamma ordväxlingar om att vi lyckats slog sömnen till, hårt och skoningslöst.

När vi klivit ut ur tältet morgonen efter och var tvungna att hålla i det för att det inte skulle blåsa iväg var vi tacksamma att vi inte skulle upp på toppen den dagen. Köket strejkade igen så vi forsade ner till Nido de Condores och vidare till baslägret där vi sjönk ihop i tre lyckliga högar.

Väl tillbaka i baslägret igen var det enda vi ville att komma därifrån så fort som möjligt. Vi packade ihop vårt läger och följande morgon, som var julafton, började vi vandra ut ur dalen. De 2,4 milen ner till parkingången i Horcones avverkades betydligt snabbare än på vägen upp. Julaftonen avslutades med ett hejdundrande firande i Los Puquios tillsammans med några av Rudy Parras mulförare. Det enda som bjöds var kött och sprit.

Vi fick sen uppleva en härlig vecka i Chile, men det är en helt annan historia...